Postmortem (Albert Pyun, 1998)

"THE ONLY WAY TO TRAP A SERIAL KILLER IS TO KNOW WHAT HE FEELS, WHAT HE THINKS, AND WHEN HE´LL STRIKE... AGAIN."

Billig seriemördarthriller i svallvågorna av "Seven" och "När lammen tystnar" med en slummande Charlie Sheen på Skottlandssemester.

HANDLING:
I den här lågbudget-thrillern, inspelad på blott tio dagar (billig kanonmat till videohyllorna i en tid där jakten-på-sjuuuuka-seriemördare rullar var hårdvaluta) spelar Charlie Sheen den gravt alkoholiserade amerikanska f.d. seriemördar-profilern och bästsäljande true crime-författaren James McGregor.

Ödestyngd och kliniskt deprimerad efter sitt senaste fall, en barnmördare han fångade för sent och vars offer fortfarande plågar honom, har han lämnat sin familj och tagit tillflykt till en stuga i "the old country", Skottland, där han halvhjärtat promotar sin senaste bok men framförallt ägnar sig åt hårt drickande och allmänt självdestruktivt beteende (Sheen är trovärdig i rollen, sen om det handlar om bra skådespel eller helt enkelt faktumet att han var en vandrande katastrof vid den här tiden och bara spelar sig själv låter vi vara osagt).

Under en fyllekväll i stugan faxar någon honom en dödsannons, som han är för packad för att läsa, och den bakfulla morgonen efteråt hittas en ung, snygg kvinna mördad på hans tomt - naken och med balsameringsvätska i kroppen. Tack och lov för James så har han alibi (vittnen på att han var för full för att kunna gå upprätt, än mindre kidnappa, mörda och balamera kvinnor) men han är INTE poppis hos den lokala polisen!

Men när snart varenda modellsnygg twentysomething ur Glasgows övre medelklass börjar hittas mördad och balsamerad, alltid föranlett av de mystiska infaxade dödsannonserna, och den skotska polisen famlar i mörkret utan ledtrådar, tvingas de svälja skammen och ta (inofficiell) hjälp av den världskända seriemördar-profilern. James tvingas ta tag i sitt liv och nyktra till och snart är jakten i full gång (i makligt tempo). Allt pekar på att vi har att göra med en ung fancy-lad med nekrofila böjelser...

OMDÖME:
MIRJAM: Vad ska man säga. Man älskar ju seriemördarfilmer. Man älskar ju Skottland. Och man älskar ju Charlie Sheen och hans kisande method-acting. Det roligaste med denna film var att det känns som att Charlie precis som karaktären han spelar var full eller salongs eller möjligtvis fortfarande full sen kvällen innan eller iallafall bakis och inte börjar agera förrän någonstans i mitten av filmen när han inser att han ligger risigt till. När jag skriver denna recension har det gått ett tag sedan vi såg filmen och ärligt talat minns jag knappt något men jag minns att jag var fullständigt nöjd och aldrig kände att det var segt eller tråkigt. Knappast nyskapande eller orginell, knappt ens spännande men så jäkla stabil. Myskänslan var enorm, särskilt för att det kändes som att alla utom Charlie var proper brits som vi alla vet gör mycket polisarbete nere på puben. Jag ger den 3 bags of popcorn och slänger in några pints också.

LARS: Jag kan verkligen uppskatta en ärlig b-film och det är precis vad vi har att göra med här: en ärlig b-film. Ingen här är ute efter att vinna några originalitetspriser eller skapa nån odödlig filmklassiker, här handlar det om att med begränsade medel försöka skapa en så bra och säljbar produkt som möjligt, enligt de modesta ramarna man satt upp för projektet. Smarta b-filmare har vett att utnyttja de medlen som bjuds till max och göra lemonad av citronerna, vilket kan skapa intressanta, nästan slumpmässiga resultat.

Är det billigt eller smart av skatteskäl att filma i Skottland? Perfekt, de skotska herderna och pittoreska Glasgow-bakgatorna ger en snygg backdrop till vår b-thriller, och varför inte ge de rutinerade lokala TV-skådisarna chans att vara med i en "äkta Hollywoodfilm"?.

Har Charlie Sheen gjort sig omöjlig i Hollywood (det här var innan sitcom-comebacken) p.g.a. sitt missbruk och gränslösa beteende? Bra, då kanske han accepterar vår svält-check för nån veckas arbete, och varför inte skriva om huvudkaraktären till en gränslös alkis för trovärdighetens skull?

Har vi knappt två veckor att filma för att hålla budget? "Hej, jag heter Albert Pyun och har förvandlat det tids- och därmed penga- sparande greppet att filma allt i närbild till en visuell stil... eller, jag försöker åtminstone göra det, kisar man lite så ser det oftast rätt snyggt ut".

Jepp, jag gillade den här filmen och tycker faktiskt den står sig bra i floran av seriemördarfilmer från nittiotalet (det fanns ju en uppsjö av dem, "The Bone Collector" och allt vad de hette, och de var oftast rätt sega historier). Har inte sett så värst mycket av den hyperproduktiva b-filmaren Albert Pyun, och inte blivit så värst imponerad av något, så det här kan mycket väl vara min favorit. Jag ger den 3 bags of popcorn och slänger in tjugo öl, en flaska billig whiskey, åtta linor och några valium för att somna.

PRINT:
Rätt risig print i fullscreen, och värst av allt, en viss digital hackighet i rörelserna... Går att kolla på utan att irritera ihjäl sig, mer är det inte.