Postmortem (Albert Pyun, 1998)

"THE ONLY WAY TO TRAP A SERIAL KILLER IS TO KNOW WHAT HE FEELS, WHAT HE THINKS, AND WHEN HE´LL STRIKE... AGAIN."

Billig seriemördarthriller i svallvågorna av "Seven" och "När lammen tystnar" med en slummande Charlie Sheen på Skottlandssemester.

HANDLING:
I den här lågbudget-thrillern, inspelad på blott tio dagar (billig kanonmat till videohyllorna i en tid där jakten-på-sjuuuuka-seriemördare rullar var hårdvaluta) spelar Charlie Sheen den gravt alkoholiserade amerikanska f.d. seriemördar-profilern och bästsäljande true crime-författaren James McGregor.

Ödestyngd och kliniskt deprimerad efter sitt senaste fall, en barnmördare han fångade för sent och vars offer fortfarande plågar honom, har han lämnat sin familj och tagit tillflykt till en stuga i "the old country", Skottland, där han halvhjärtat promotar sin senaste bok men framförallt ägnar sig åt hårt drickande och allmänt självdestruktivt beteende (Sheen är trovärdig i rollen, sen om det handlar om bra skådespel eller helt enkelt faktumet att han var en vandrande katastrof vid den här tiden och bara spelar sig själv låter vi vara osagt).

Under en fyllekväll i stugan faxar någon honom en dödsannons, som han är för packad för att läsa, och den bakfulla morgonen efteråt hittas en ung, snygg kvinna mördad på hans tomt - naken och med balsameringsvätska i kroppen. Tack och lov för James så har han alibi (vittnen på att han var för full för att kunna gå upprätt, än mindre kidnappa, mörda och balamera kvinnor) men han är INTE poppis hos den lokala polisen!

Men när snart varenda modellsnygg twentysomething ur Glasgows övre medelklass börjar hittas mördad och balsamerad, alltid föranlett av de mystiska infaxade dödsannonserna, och den skotska polisen famlar i mörkret utan ledtrådar, tvingas de svälja skammen och ta (inofficiell) hjälp av den världskända seriemördar-profilern. James tvingas ta tag i sitt liv och nyktra till och snart är jakten i full gång (i makligt tempo). Allt pekar på att vi har att göra med en ung fancy-lad med nekrofila böjelser...

OMDÖME:
MIRJAM: Vad ska man säga. Man älskar ju seriemördarfilmer. Man älskar ju Skottland. Och man älskar ju Charlie Sheen och hans kisande method-acting. Det roligaste med denna film var att det känns som att Charlie precis som karaktären han spelar var full eller salongs eller möjligtvis fortfarande full sen kvällen innan eller iallafall bakis och inte börjar agera förrän någonstans i mitten av filmen när han inser att han ligger risigt till. När jag skriver denna recension har det gått ett tag sedan vi såg filmen och ärligt talat minns jag knappt något men jag minns att jag var fullständigt nöjd och aldrig kände att det var segt eller tråkigt. Knappast nyskapande eller orginell, knappt ens spännande men så jäkla stabil. Myskänslan var enorm, särskilt för att det kändes som att alla utom Charlie var proper brits som vi alla vet gör mycket polisarbete nere på puben. Jag ger den 3 bags of popcorn och slänger in några pints också.

LARS: Jag kan verkligen uppskatta en ärlig b-film och det är precis vad vi har att göra med här: en ärlig b-film. Ingen här är ute efter att vinna några originalitetspriser eller skapa nån odödlig filmklassiker, här handlar det om att med begränsade medel försöka skapa en så bra och säljbar produkt som möjligt, enligt de modesta ramarna man satt upp för projektet. Smarta b-filmare har vett att utnyttja de medlen som bjuds till max och göra lemonad av citronerna, vilket kan skapa intressanta, nästan slumpmässiga resultat.

Är det billigt eller smart av skatteskäl att filma i Skottland? Perfekt, de skotska herderna och pittoreska Glasgow-bakgatorna ger en snygg backdrop till vår b-thriller, och varför inte ge de rutinerade lokala TV-skådisarna chans att vara med i en "äkta Hollywoodfilm"?.

Har Charlie Sheen gjort sig omöjlig i Hollywood (det här var innan sitcom-comebacken) p.g.a. sitt missbruk och gränslösa beteende? Bra, då kanske han accepterar vår svält-check för nån veckas arbete, och varför inte skriva om huvudkaraktären till en gränslös alkis för trovärdighetens skull?

Har vi knappt två veckor att filma för att hålla budget? "Hej, jag heter Albert Pyun och har förvandlat det tids- och därmed penga- sparande greppet att filma allt i närbild till en visuell stil... eller, jag försöker åtminstone göra det, kisar man lite så ser det oftast rätt snyggt ut".

Jepp, jag gillade den här filmen och tycker faktiskt den står sig bra i floran av seriemördarfilmer från nittiotalet (det fanns ju en uppsjö av dem, "The Bone Collector" och allt vad de hette, och de var oftast rätt sega historier). Har inte sett så värst mycket av den hyperproduktiva b-filmaren Albert Pyun, och inte blivit så värst imponerad av något, så det här kan mycket väl vara min favorit. Jag ger den 3 bags of popcorn och slänger in tjugo öl, en flaska billig whiskey, åtta linor och några valium för att somna.

PRINT:
Rätt risig print i fullscreen, och värst av allt, en viss digital hackighet i rörelserna... Går att kolla på utan att irritera ihjäl sig, mer är det inte.

Second Skin (Darrell Roodt, 2000)

"A BEAUTIFUL WOMAN. A DEADLY SCHEME. A PERFECT MURDER."

Bortglömd millenieskiftes-noir med Natasha Henstridge (Species) och Angus Macfayden (Braveheart).

HANDLING:
Sam Kane är en butter knytskoman som driver (slash tynar bort i) en bokhandel i en liten sömnig kuststad. Som en programförklaring specialiserar sig bokhandeln på crime - Hammett, Ellroy och grabbarna nämns redan i de första fem minuterna. Sam väcks ur sin dvala när en SEXIG FRÄMLING (i en så gott som genomskinlig linneklänning) en dag dyker upp och söker jobb i butiken. Efter att hon impat på den först ointresserade bokhandlaren genom att namedroppa lite crimeförfattare och lämnat sitt namn (Crystal Ball) och nummer stegar hon ut ur butiken och omgående påkörd av en bil, en påstådd hit-and-run-olycka (eller?). Där hade filmen kunnat sluta och det hade då blivit en väldigt kort film om ett möte i en bokhandel med dödlig utgång... men den fortsätter såklart och bjuder på nittio av stabilt neo-noir mys när Crystal vaknar upp efter olyckan med minnesförlust (eller!??) samt att knytskomannen inte verkar så alldaglig som han först ger sken av. Peter Fonda spelar ondskefull sydafrikansk miljonär med bilsäte tillverkat av människohud och självklart finns en tugummituggande millenieskiftes-bad guy med rakat ögonbryn, bowlingskjorta, skinnrock och solglasögon inomhus som heter Tommy med i historien, vars etos är att du inte kan lita på nån här i världen (särskilt inte kvinnosläktet).

OMDÖME:
Mirjam: Jag älskar noir. Jag älskar även neo-noir. Mest av allt älskar jag Brian de Palmas neo-noir:er. Detta var inte en sådan men jag satt fullt nöjd ändå. Stabil underhållning, ekonmiskt hantverk och otippat väldigt bra musik! Alla skådespelare gjorde sin del till perfektion och även om jag gärna hade sett lite mer sleaze och mer Hitchcockkänsla hade jag riktigt trevligt. En klar 3 bags of popcorn för mig.
Lars: En ganska trevlig överraskning detta. Handlingen bjöd inte direkt på några överraskningar men det är ett fint hantverk med små detaljer som gör att filmen inte kändes lika paint-by-numbers som den lätt skulle kunnat ha gjort. Tycker t.ex. kemin mellan Angus och Natasha sitter som den ska (Henstridge tycker jag är underskattad som skådis, hon är inte bara tjusig utan även riktigt vass i de här femme fatale-roller hon alltid castas i). Filmmusiken var genuint toppen och drog ibland åt moderniserad giallo-musik hållet à la Morricone/Nicolai, fast utan förfalla till rent retro-runkande. Musiken ihop med det snygga fotot och de soldränkta och lite vemodiga sydafrikanska kustmiljöerna hjälper till att skapa en drömmig noir-känsla som jag gärna befinner mig i. Jag fattade för övrigt att filmen var inspelad i sydafrika först när jag kollade upp filmen efteråt, under titten blev jag galen på att jag inte kunde placera i vilken amerikansk stad den var inspelad i.... ljuset, eller "the shine", för att tala filmbloggaren LexG:s språk, var ju fel både för L.A. och Florida. Svaret var alltså: ingen. Hur som helst, jag känner en kärnfrisk och stabil trea för den här filmen. En sån där glad trea man gärna ger en film som ingen har tänkt på på tjugo år men som visade sig vara bra.

PRINT: Funktionell print i icke-anamorfisk widescreen. Kändes precis som att kolla på en uråldrig gammal DVD från DVD-spelarens barndom, helt rätt för den här filmen.

En programförklaring

Hej! På den här lilla delen av det världsomspännande datornätet kommer det äkta paret Lars och Mirjam att låtsas att det är 2005 och blogga om film. Närmare bestämt kommer vi att skriva om bortglömd och/eller direkt obskyr film som streamar på Amazons streamingtjänst Prime.

Mycket kan sägas om Amazon och deras rörelse mot total marknadsdominans, deras antifackliga personalpolitik och bemästrande av prisindexet och grundaren Jeff Bezos klara ödle-alien-tendenser, men detta måste man ändå ge Amazon: de är den enda av de stora drakarna som lyckats skapa en genuint förbryllande och GIGANTISK filmkatalog som får en att känna sig som en upptäcksresande i safarihatt under tiden när världen fortfarande hade vita fläckar. Där Netflix satsat på lätt-tuggat "lagom bra" serier och filmer och HBO satsat på "kvalitétsserier" för en mätt medelklass så tycks Amazons strategi ha varit att bara köpa upp MÄNGDER av filmpaketet från alla möjliga och omöjliga hörn och sen bara skjuta ut hela skiten rakt ut i etern utan en tanke på kurerande eller restaurerande.

Resultatet är att filmutbudet, om man rör sig bortom de populära filmerna, är som att befinna sig i billiga-"3-filmer-3-dygn"-hyllan hos en tobaksdoftande källar-videobutik i Bandhagen 1995, på en hopplös indiefilmfestival för två år sen, sitta i en fullpackad biosalong i Indien, Italien eller Hong Kong, köpa billiga DVD:er på en mack år 2002 eller hyra video i början av åttiotalet... SAMTIDIGT!

Det måste understrykas: ubudet är GIGANTISKT och ABSURT! Vi har dessutom upptäckt på att de listar långt ifrån allt på hemsidan (insikten kom från att massor av filmer vi lagt till i watchlistan för länge sen inte längre presenteras när man scrollar igenom utbudet, fast de fortfarande streamar utan problem).

Du kan hitta filmer på Prime som INGEN har sett (bortsett från filmskaparna och möjligen några vänliga själar som gått på filmfestival och vart för väluppfostrade för att resa sig och gå). Flera filmer jag hittat har noll (NOLL!) betyg på imdb, rotten tomatoes och Letterboxd. Är dock tveksam på hur många sådana, troligen direkt giftiga filmer, vi kommer att orka plöja igenom. Det enda som egentligen inte ryms i Primes filmkatalog är "kvalitétsfilm" och art house av typen som MUBI streamar och Criterion och Masters of Cinema ger ut på blu-ray. Visst kan man hitta nån Hitchcock och kanske några italienska neorealism-filmer som kom med i nåt italienskt filmpaket de köpt upp, men inte är det mycket till kvalitétsfilmsutbud, inte. Så förvänta er inte mycket sånt.

Men, nog introducerats, du fattar vad vi siktar efter: känslan att hyra sju billiga hyllan-filmer på måfå på Casablanca för de sista CSN/callcenter-slantarna, för tjugo år år sen. "Slask"-hyllan, som Casablanca-ägarna lite snobbigt sorterade in sjaskiga B-filmer i, kommer inte att ha stått outforskad. Nu kör vi!